Ibland när jag tycker att forskarutbildningen är extra betungande, extra krävande eller håller på att gå under på grund av stressen, då tänker jag att man kanske skulle skaffa sig ett "riktigt" arbete. Ett arbete som man kan gå till kl 8, lämna kl 17 och sen inte behöva tänka på under kvällar, nätter eller helger. Ett arbete som inte ständigt finns i bakhuvudet oavsett(!) vad det är du gör. Som inte ständigt ligger där som ett malande dåligt samvete med en hårsmån kvar till den fullständiga paniken. Paniken som man vet kommer att förlama tänkandet till den milda grad att man kommer ännu längre ifrån att någonsin bli klar (vilket naturligtvis underblåser och förstärker känslan av hopplöshet).
Men så finns det tillfällen när man får lite av en utom-kroppslig upplevelse av sitt egna beteende. Som idag när jag körde till verkstaden och bytte däck på bilen (bilen som jag kollektivt nyttjar i en bilpool och som jag alltså inte äger själv). Jag inser då att jag (i) låter bli att byta däcken själv och (ii) ställer mig och läser lite Goffman under tiden som bytet sker. För att det fanns 20 minuter frigjord tid, eller möjligen tid som kan ställas om till användbar (forskar)tid. Och för att det är intressant. Och för att jag kan.
Så kanske är det så att jag ändå trivs rätt bra med det arbete som jag har nu. Och att det är helt okej att tycka att det också är ett arbete (även om produkten av arbetet inte syns lika tydligt som däckmontörens).
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar