Om panik och riktigt arbete

Ibland när jag tycker att forskarutbildningen är extra betungande, extra krävande eller håller på att gå under på grund av stressen, då tänker jag att man kanske skulle skaffa sig ett "riktigt" arbete. Ett arbete som man kan gå till kl 8, lämna kl 17 och sen inte behöva tänka på under kvällar, nätter eller helger. Ett arbete som inte ständigt finns i bakhuvudet oavsett(!) vad det är du gör. Som inte ständigt ligger där som ett malande dåligt samvete med en hårsmån kvar till den fullständiga paniken. Paniken som man vet kommer att förlama tänkandet till den milda grad att man kommer ännu längre ifrån att någonsin bli klar (vilket naturligtvis underblåser och förstärker känslan av hopplöshet).

Men så finns det tillfällen när man får lite av en utom-kroppslig upplevelse av sitt egna beteende. Som idag när jag körde till verkstaden och bytte däck på bilen (bilen som jag kollektivt nyttjar i en bilpool och som jag alltså inte äger själv). Jag inser då att jag (i) låter bli att byta däcken själv och (ii) ställer mig och läser lite Goffman under tiden som bytet sker. För att det fanns 20 minuter frigjord tid, eller möjligen tid som kan ställas om till användbar (forskar)tid. Och för att det är intressant. Och för att jag kan.

Så kanske är det så att jag ändå trivs rätt bra med det arbete som jag har nu. Och att det är helt okej att tycka att det också är ett arbete (även om produkten av arbetet inte syns lika tydligt som däckmontörens).

Salt, beskt och bittert!

Idag satt jag och S och åt Pho-soppa (receptet kan ni hitta på DN Mat & Dryck, kan sannerligen rekommenderas) medan lilla M satt och tuggade loss på min tumme. Eftersom det var en massa smaskande kring M, ställde jag helt enkelt frågan:

"Hur smakar en akademiker egentligen?"

Lilla M vände sig mot mig och sa (nej, hon pratade inte egentligen... ni får ta det lite metaforiskt)

"Salt, beskt och bittert. Salt på grund av uttorkningseffekter eftersom du sitter vid datorn och skriver hela dagarna, beskt på grund av att du stressar (och sitter vid datorn hela dagarna) och bittert... ja, det måste vara din lön relativt dina tidigare studiekamraters..."

Och det(!) mina vänner kan sammanfatta i) 1,5 år på forskarutbildningen och ii) varför det kommer så lite inlägg på den här bloggen.

Cura, ut valeas!

Marginalprissättning på elmarknaden

Tydligen spår energibolagen att priserna till konsument kommer att bli höga under den kommande vintern (DN, 2010-07-03). I vanlig ordning lägger man "skulden" på den potentiellt varma sommaren, den kalla hösten och vintern och de ej helt fyllda vattenmagasinen i norr. Undflykter som den svenska elkonsumenten år efter år vant sig vid att höra. Men man pratar tyst om en annan bov. En bov som är inbyggd i den "fria marknaden"; marginalprissättningen.

Marginalprissättning bygger på mikroekonomiska teorier om marginalprinciper som i korthet menar att man ska beräkna kostnaden, vinsten och nyttan av att göra utöka x till x+1. Med andra ord, vad kostar det oss att anställa en person till, vad resulterar det för vinst och kan vi finna någon ytterligare nytta med en sådan utökning av personalstyrkan. Förvandlar vi detta då till läget på den "fria" elmarknaden så innebär det att marginalpriset, det vill säga den sist producerade kWh el på den nordiska elbörsen Nordpool sätter priset. Häri ligger kruxet i systemet, för inte nog med att den sist producerade kWh, som alltid är den dyraste, sätter priset utan den sätter även priset för all underliggande el som säljs. Alltså (!) en kWh el producerad genom vattenkraft (den billigaste produktionssorten) som säljs efter det att den samlade produktionen uppnått en nivå där fossil kraft måste produceras (för att möta efterfrågan på marknaden) kan säljas med enorma vinster.

I ovanstående figur går det att schematiskt följa hur försäljning av producerad el resulterar i den marginalprissättning som jag diskuterat ovan. Det är inte heller svårt att föreställa sig hur man på ett ganska enkelt (om än oetiskt och möjligen olagligt) sätt kan manipulera priset mot konsumenter. Ponera att vi lite akut måste göra reparationer på valfri reaktor i Sverige. Produktion av kärnkraft skulle drastiskt fall, men efterfrågan på energi kvarstå. Vattenkraft produceras till den nivå som vi klarar av, alltså tvingas vi starta produktionen av de fossila bränslena. Vips(!) så har vi skapat oss ett läge där marginalprissättning gör våra vinster (på tidigare producerad el) större. Tricket är att hålla produktionen av fossila bränslen igång OCH kärnkraften på en sådan nivå att vi inte förlorar för mycket pengar på dyr (producerad) energi.

Men det skulle ju så klart antyda olagligheter... och det har ju aldrig hänt förr!

Att bygga system

Efter en sömndrucken söndagsmorgon, med sedvanligt läsande av DN, tänkte jag att jag skulle reagera på Jan Björklunds debattartikel (DN, 20105023) som tar tag i den obehagliga frågan om att elever ska utvärdera lärares arbete genom någon form av betygsättning. Denna betygsättning ska därefter möjligen utgöra argument i lärarens lönesättning. En absurditet på så många plan att själva Björklund försvann ur min tankeverksamhet. Istället för att diskutera Björklunds inställning till det hela (som jag faktiskt håller med i) tänkte jag istället ifrågasätta varför människor har så svårt att faktiskt förstå hur system byggs (jag har tidigare kritiserat bland annat Skatteverket för att göra stora fel i inlägget "Var är kontrollen?").

Samhällssystem är oerhört komplexa. Externa och interna relationer blandas samman till en enda trådig massa som efter decennier av mognande mest kan komma att likna en dålig surdeg. Att då försöka reda ut dessa trådar är i stort sett en omöjlighet. Att införa nya system som ska hjälpa de gamla - undermåliga - att fungera, är i praktiken omöjligt. Men inte desto mindre är det viktigt att vi funderar över VAD det är vi gör när vi inför nya system. Den väldigt - möjligen något förenklade - sanningen är nämligen att nya system kommer att haka fast, eller möjligen klibba fast (för att hålla fast vid liknelsen tidiga

re), vid de gamla befintliga systemen. Det finns inga möjligheter att införa nya system som är autonomt ställda. Konsekvensanalyser blir därför en absolut nödvändig faktor i allt nybygge vad det gäller system. Enkelt uttryckt: "Vad händer om vi införa A?".

På ett abstrakt plan kan vi försöka förstå detta genom att A leder till sannolika möjligheterna B och C (i ett verkligt scenario är utfallen givetvis många, många fler). Givet valet B, elimineras möjligheten att C inträffar efter A, även om C kan inträffa som en följd av B. Från B fortsätter arbetet med att försöka förstå vad som kan inträffa därefter (D och möjligen E) och så vidare och så vidare.

Genom att systematiskt arbeta oss vidare kan vi skapa en karta för möjliga scenarion som kan uppstå genom att vi i) förändrar ett befintligt system, ii) försöker skapa ett nytt system eller iii) försöker införa ett "nyskapat" system i ett redan befintligt. Som jag redan nämnt är verkligheten sällan så enkel som abstrakta modeller vill göra gällande. Relationerna mellan möjliga utfall kan vara svår att förutse. Modeller tenderar att explodera när man inför komplexa relationer i dem. Om vi sen försöker uppskatta sannolikheten att B inträffar före C, så blir det så klart lite mer trassel.

Men grundtanken håller fortfarande! Det viktigaste som vi måste göra vid införande, eller egentligen måste vi göra detta långt innan vi inför dem, är att fundera över konsekvenserna av systemet. Exempelvis bör man i Göteborg, Malmö och Sollentuna fundera över vad konsekvensen av införandet av den nya "elevpåverkan" kan tänkas vara. En sannolik händelse är att lärare blir varse om den maktförskjutning som nu skett från lärare till elever. Elever kommer troligen snart förstå detta också. Maktförskjutningen kan leda till en snedvriden "terrorbalans" där lärare inte kan säga ifrån. Även om scenariot är mörkt och lite domedagsartat, skulle jag tro att sannolikheten för att detta skulle ske är relativt stor. Den är i vart fall (enligt mig) inte så liten att man helt kan bortse från den.

Nu är det sällan så att systembyggare tänker rationellt (om vi nu antar att man verkligen kan vara rationell och så vidare...) utan det finns alltid en underliggande agenda som påverkar utfallet. Vad den underliggande agendan i Göteborg, Malmö och Sollentuna är? Jag har inte en susning!

Hur man undergräver forskning inom humaniora och samhällsvetenskap

Jag tror att det svenska folket i allmänhet inte har en susning om vad som försigår bakom universitets stängda dörrar. Trots att fler och fler blir mer och mer utbildade, tynger sig med mer och mer studielån och tar längre och längre tid på sig att komma ut i arbetslivet, så har man inte en susning om vad vetenskap är.

Och hur ska man kunna veta det? Så länge som vi kan minnas, och har nertecknat, har starka professioner alltid värnat om sin egen legitimitet, sin egen mysticism och sin egen upphöjdhet över det "vanliga folket" (att i detalj gå in på dessa professioner gagnar inte detta inlägg). DN har i varje söndagsupplaga en helsida som är dedikerad vetenskapen. Men hör och häpna, för DN är vetenskap det samma som naturvetenskap. Karin Bojs, som är den vetenskapligt redaktionella personen på DN, fortsätter att presentera naturvetenskapliga upptäckter gång på gång under rubriken "vetenskap" och understödjer därmed att svenska folket missleds att tro att all vetenskap i grund och botten är naturvetenskap.

Genom DNs och Karin Bojs agerande återupplivas måttstocken mot vilken all(!) vetenskap ska mätas. Om den (vetenskapen) inte är evidensbaserad eller bevisad genom en dans av avancerade statistiska formler, ja då är det inte vetenskap. Vad det spelar för roll? Ja, i grund och botten handlar det om att legitimera varför miljoner och åter miljoner svenska (och utländska för den delen) kronor läggs på att finansiera vetenskapliga projekt. Om det är så att det svenska folket i allmänhet inleds i villfarelsen att "riktig" vetenskap är den som sker i naturvetenskaplig anda, så är konsekvensen att all annan vetenskap är "ovetenskaplig" och därmed inte värd ett ruttet lingon. Eller i alla fall inte värt att spendera pengar på. Karin Bojs och DN understödjer alltså, genom att inte vidga sina "vetenskapliga" artiklar i sin söndagsupplaga, till att försvåra legitimitetsskapande av vetenskaplig forskning inom humaniora och samhällsvetenskap.

Nu ska det i ärlighetens namn erkännas att DN har en mycket bra sektion av litteraturvetenskapliga genomgångar genom DN Kultur. Men kallar man det vetenskap? Nä, naturligtvis inte...

Var är kontrollen?

Den 8 december 2008 beslutade regeringen att man åter igen skulle införa ROT-avdraget (vilket jag tidigare skrivit om den 29 oktober 2009 och den 15 december 2008). Som alla vid det här laget säkert känner till är syftet med avdraget att minska incitamentet att anlita svart arbetskraft genom att skjuta till statliga bidrag motsvarande 50% av kostnaderna upp till en nivå av max 50'000 kr.

Till en början var det tänkt att administreringen av avdraget skulle ske genom att den enskilda individen, genom sin skattsedel, begärde skattereduktion. I syfte att förenkla för köparen av de här tjänsterna har man från Statens och Skatteverkets sida beslutat om att införa den så kallade "fakturamodellen" (se SKV för mer information), vilket kort innebär att säljaren (hantverkaren) själv drar av reduktionen på fakturan och därefter vänder sig till Skatteverket för att få ersättning för resterande del av den fakturerade summan.

Problemet är att man sedan detta införts på sätt och vis eliminerat ett kontrolled i om arbetena faktiskt har utförts, nämligen kontrolledet köparen(!). Incitamentet i modellen har tidigare varit att köparen, som ligger ute med pengar, skickar in alla handlingar till Skatteverket för att få rätt till sin skattereduktion. För att få skattereduktion måste personen i fråga givetvis ha fått en faktura av en hantverkare som är registrerad med F-skattsedel och så vidare. Genom att man nu lagt om modellen så att det är hantverkaren själv som ska begära ersättningen har man kapat bort köparens inblandning i det hela. Det krävs inte egentligen att det FINNS en köpare, bara att hantverkare påstår att det finns en.

I dagens DN (papperstidning 2010-04-24) kan vi läsa att Skatteverket nu sitter i positionen där man har betalat ut 24 miljoner kr felaktigt till säljare som "kapat" potentiella köpares identiteter. Utöver detta har man stoppat utbetalningar om 26 miljoner kr som före utbetalning identifierats som fusk. Vi pratar alltså 60 miljoner kr här! Och Skatteverket lyckas stoppa knappt 44 % av dem innan de betalas ut (om vi bara räknar på de som de FAKTISKT har identifierat).

Som jag ser det har man alltså från Skatteverkets inte lyckats förutse riskerna med det system som man sjösatt. Hur man i en myndighet vars största uppgift är att avkräva individer pengar och förutse fusk kan ha missat detta övergår min förståelse. Hur man överhuvudtaget inte har infört fler kontrollinstanser- eller mekanismer för att säkerställa utbetalningarna står utan förklaring. Och dagens DE (i papperstidningen 2010-04-24) är inte den första att rapportera om detta! Den 13 oktober 2009 rapporterade SvD att Kaj Hahne (polisinspektör vid Stockholms bedrägerirotel) om de uppenbara problemen med systemet. SVT rapporterade om de allt ökande fusken med ROT-avdragen (SVT, Nyheter P4 Stockholm och DN kring mitten av november). I början av april detta år (2010) rapporterade Skatteverket att man misstänkte att 20 miljoner betalats ut felaktigt för ROT-avdrag (DN, SvD, HD, GP, Privata Affärer och SVT).

Uppenbart är det så att systemet är konstruerat på ett sätt så att man har knuffat folk från att inte arbeta svart (alltså att få folk att lyda lagen) till att fuska genom faktureringsmodellen (och tillbaka igen till att befinna sig utanför lagens ram).

Sammanfattningsvis rör det sig alltså om ett tydligt markerat systemfel där man från myndighetens sida (alltså Skatteverket) fullständigt misslyckats med att förutse konsekvenserna av konstruktionen. Bakläxa!

G(n)isslet som stavas 40-talist

I dagens Sydsvenskan går det att läsa om professor Lars-Gunnar Svensson från nationalekonomiska institutionen, Lunds universitet, som vägrar lämna sitt arbete trots att han är 67 år gammal. Har har i sin envetenhet till och med drivit ärendet till regeringen för att få rätt, men blivit avslagen. Nu menar han att det i botten handlar om åldersdiskriminering att han inte får vara kvar.

Jag menar att detta istället är ett av de största problemen som dagens - moderna - samhälle har att tampas med. Jag har viss förståelse för hur professor Svensson resonerar. En person som exempelvis professor Svensson, som haft förmånen att spendera sitt arbetsliv på en kontorsstol, kan även vid 67 års ålder vara av så god vigör att han fortsätta kan tjäna samhället genom ny och värdefull kunskapsproduktion. Jag kan också föreställa mig att det är vid just den här tiden som den ackumulerade kunskapen och vetskapen är som högst; han har ju ett helt liv av forskning i ryggen! Men samtidigt så måste man ha insikt nog att förstå att det är andra som måste släppas in på arbetsmarknaden.

40-talister har under hela sitt liv fått precis det som de har velat ha. En generation som visserligen har slagits för att få det som de velat ha, men som i den kampen fullständigt missat att deras "vinster" fullständigt (jag vill säga ett fult ord här, men avhåller mig) lurat efterföljande generationer. Det är 40-talisterna som med massiva räntesubventioneringar lyckats investera i bostäder och tjänat(!) pengar på att ta lån till dessa investeringar. Dagens generationer får betala mångmiljonbelopp för att ha råd att sätta sig i en villa av någorlunda kvalitet. Samma generation har fullständigt upplöst pensionssystemet så att vi som kommer efter ska betala för två(!) generationer. För att bara nämna två saker... Och nu vill de sitta kvar på sina "topp-positioner" en decennium till, så att vi som fullständigt lurats av våra föräldrar får det ännu svårare att själva skapa oss en dräglig situation och går från vikariat till vikariat eller tidsbestämd anställning till tidsbestämd anställning.

En sak som jag dock inte förstår är hur professor Svensson inte lyckats knäcka koden kring fördelarna med att gå i pension som framgångsrik akademiker. Nog är det väl så att nationalekonomiska institutionen går med på att ge honom en emeritus-tjänst där han kan få tillgång till ett kontor och den sociala samvaron på institutionen? Och nog är det väl så att Ekonomihögskolan (fakulteten) kan skaka fram lite projektpengar till detta för att på så sätt åtnjuta hans högt värderade kunskap? Och vid sidan av detta kan väl professor Svensson dra in medel nog att täcka hans levnadskostnader genom att agera konsult och föreläsare utanför de akademiska väggarna? På DET sättet skulle han ju också slippa med allt det dåliga (och tro mig, den mängden är mycket större än fördelarna) som finns inom den akademiska världen..

Nä Lars-Gunnar, det är dags att du lägger hatten på hyllan och njuter av ålderdomen och din (förmodligen med rätta väl tilltagna) pension och låter nästa generation få en del av kakan.